akustik

Jag har varit på semester. Med semester menas att jag flytt upp till mina forna hemtrakter i norr och min hysteriska familj för lite lugn och ro á la Swedlund. Efter en sommar som vikarie (dvs jobb varje helg och kväll i stort sett hela sommaren) uppstod känslan av att jag snarare var någon form av hjärndöd livsform än en faktiskt levande person, ungefär som mossa eller kanske någon form av svamp? Under min resa till låtsasnorrland tog jag mitt ansvar och genomlevde de flesta nödvändiga punkter som krävs när man hälsar på sin i gamla hemstad. Jag…

[X] …blev supen under bordet av en vän jag känt mer än 10 år.
(Jisses vad lättpåverkad man blir av att jobba istället för att festa en hel sommar)
[X] …blev på bakfyllan utsliten i bara morgonrock i regnet av en löpande, galen hund som vägrade gå in klockan 9 morgonen efter.
[X] …grillade med familjen trots hotande svarta regnmoln och en evig kamp med getingar och diverse andra insekter. (I denna ljuva sommartid…)
[X] …tittade på lustiga program som ”Cheaters” och ”Doctors” till frukost för att riktigt nyttja TV4+ och andra spännande kanaler som lyser med sin frånvaro på tv:n här hemma på västkusten.
[X] …handlade mat med mamma på ICA (Tog tillfället i akt och fyllde vagnen med diverse delikatesser som min mor så snällt bjussade på) samt länsade kylen på godsaker.

Jag har med andra ord ätit, supit och utnyttjat mina nära och kära. Låter egentligen som vilken semester som helst.

Det hela slutade med en tripp till dalom och fröken Lin. Vi hyste in oss i en lite stuga på tomten och spenderade dagarna med att gå på loppisar, se på ännu fler roliga tvkanaler, sitta nere vid sjön, ha tantvarningskonversationer som:

Lois: ”Känn på den breda mjuka resåren!” (varmt och kärleksfullt om ett par nyinköpta bikinitrosor)
Lin: ”Mmmmmm!” (i riktigt Homer-Sipmson-dricker-öl-anda)

…och äta en massa massa mat. Sånär som på en tvådagars magsjuka (typiskt) var detta som balsam för min utarbetade själ. Insåg hur mycket jag saknat allt utrymme i låtsasnorrland, alla små spontana skogspartier och outnyttjade gräsplättar. Det finns inte alls plats för sådant i komprimerade, trånga Göteborg vilket gjorde att jag inte alls hade någon lust att åka tillbaka i morse. När tåget efter en tolv timmar lång resa rullade in övervägde jag starkt att åka vidare mot Köpenhamn, bara för att slippa komma hem till vardagen igen. Men jag insåg i sista stund att jag vare sig hade något att göra eller någon som helst förståelse för språket i Danmark och förmodligen ganska snabbt skulle sluta på ett tåg tillbaka till Göteborg så jag gav upp de planerna och traskade hemåt istället.

Nu har jag i min ensamhet bevittnat en av de porrigaste och hetaste sexscenerna i True Blood hittills och vet inte om jag ska krypa ur skinnet av pilskhet eller gråta mig till sömns av ensamhet (ok, så illa är det faktiskt inte) samt ätit nudlar och glass med chokladsås till kvällsmat då detta var det enda som fanns i mitt bristfälliga matförråd för tillfället. Imorgon väntar jobbet, och slutet på min korta semester.

I grunden fungerar jag väldigt simpelt, vilket gör mig sjukt frustrerad. Trots att jag vet om mina bristande förmågor känslomässigt så kan jag inte göra något åt dem. För det är så jag fungerar. Om jag hade en manual skulle den vara kortfattad.

Till råga på allt är det absolut inget bra på tv.

Den 26:e augusti faller min genetiska dom.

I veckor har jag suckat åt all uppståndelse kring det passerade dygnets kronprinsessbröllop. Det tycks inte ha funnits något i världen omkring oss som inte anspelat på detta spektakel. Allt från blåbärsmazariner, muggar och kalsonger till brudparets ära. Ett löjligt pr-jippo kan tyckas. När min mor, som för tillfället är och hälsar på här Göteborg, föreslog att vi kanske skulle kika lite på bröllopet idag fnös jag bara åt idéen och stoltserade med min storslagna plan för dagen. Tyvärr så förstörde väderleken mitt schema och i tid med att kronprinsessan Victoria och Daniel Westling steg in i kyrkan steg vi innan för dörren. Av ren omtanke till min mor slog jag på TV:n och blev där sittande.

I jacka och skor satt vi där, två generationer och en toalettpappersrulle, och grät oss igenom vigselakten. Hela min mur av tristess och ovilja kring bröllopet föll när jag såg två helt vanliga människor med en enorm kärlek till varandra äntligen få ett lyckligt slut. När kronprinsessan ler och lekfullt blinkar till sin blivande make framför ett Sverige som håller andan och blivande prins Daniel torkar en tår ur ögat när hans Victoria säger ”ja” kan jag plötsligt få lite klarhet i hur viktigt det här bröllopet är för vissa. Är det något jag inte kan stålsätta mig mot sår det äkta kärlek och mer äkta än så här har jag svårt att tro det kan bli.

Monarkin må inte vara Sveriges bästa politiska lösning, den kanske kostar mer än vad den borde och åsikterna är många kring detta högaktuella ämne. Men om man för ett ögonblick bortser från alla tråkigheter tycker jag mig se magin. Vi är ett litet land långt, långt bort där kronprinsessan  föll för en helt vanlig man och efter många års strävan vann sin prins. Vi är ett kungarike med en tronföljare som kallar ”sitt” folk för vänner. Som den hopplösa romantiker jag är kan jag inte låta bli att låtsas vi lever i en verklig saga.

”Victoria, störst av allt är kärleken. Jag älskar dig så.”
- Prins Daniel

För övrigt så tror jag att alla mina chanser att hitta just min drömprins försvann idag om man ska tro på ordspråket ”otur i spel, tur i kärlek” då jag både kickade ass i Chicago och Yatzy ikväll. Well well, lika bra att förbereda sig på ett liv i ensamhet med en dalmatiner som enda sällskap (självklart ska jag ha en prickig hund). Får helt enkelt hoppas att jag kan leva länge på det kungliga bröllopets lycka.

Alltid lika uppfriskande att vakna med en fjortonårings hy när man är tjugofyra. Jag försöker komma på en vettig anledning till att just detta inträffat. Ett återfall av puberteten? Klimakteriet (högst osannolikt, men man vet aldrig)? Hormonrubbningar? Gravid? Äh. Är det kanske någon högre makt som försöker tala om för mig att om jag inte slutar leva som en tonåring så kommer jag snart få se ut som en igen? Jag tycker att det är tillräckligt att alla runt omkring mig tycks skaffa barn och gifta sig och jag har en ytterst bra anledning till att inte göra det samma: jag är singel. Iofs kanske det inte vore så dumt att gifta sig med sig själv, dock skulle det nog klassas som en egotripp av ohållbart slag. Nej, jag tror bestämt jag vill skaffa mig en hund istället. Fast det tillåter ju vare sig ekonomin eller boendet just nu. Världen är emot mig helt enkelt. Den ger mig finnar, skuldkänslor, utanförskap och inga som helst möjligheter till att skaffa hund. Bah!

En fika på stan med Michelle är precis vad som behövs idag. Och dessförinnan ska en DVI-kabel inhandlas för ikväll, mina damer och herrar….. -trumvirvel-….. ska först avsnittet i säsong tre av True Blood avverkas! Vilket i sin tur förmodligen kommer leda till kåtslag, vampyrabstinens och x antal fjärilar i magen. Så om du är snygg, man och sugen på lite lekfullt bitande är du välkommen till min krypta senare ikväll.

Låg i godan ro nedkrupen i soffan med laptopen på magen (där den hör hemma) och kikade på How i met your mother när jag i mitt periferiseende upptäcker orgasmerande människor på tv:n som står på i bakgrunden. Jag tänker snabbt igenom hur vida troligt det är att vårat magra kanalutbud plötsligt uppgraderats med Playboychanel eller TV1000 då jag till sist lyckas pausa How i met your mother och istället få på ljudet på TV:n. Självklart är det Penn and Tellers Bullshit jag ser på som denna kväll berör just ämnet orgasmer (vid detta laget är How i met your motheravsnittet sedan länge glömt). Det intressanta jag kan se i just detta avsnitt är att det för genomsnittskvinnan tar 20 minuter att få orgasm i jämförelse med genomsnittsmannens 2 minuter. Och nu pratar vi inte om några särskilda sprutorgasmer eller g-punktsorgasmer utan orgasmer över lag. Visst, det går inte alltid på två röda men när jag, så att säga, står för underhållning själv (och det inte finns något större behov av att dra ut på det hela) så är jag lätt nöjd och glad på fem minuter. Om jag är riktigt pepp tror jag till och med jag kan klara det på två. Är jag någon form av freak of nature när det gäller kvinnliga orgasmer eller har forskare världen över fått saker och ting om bakfoten? Mest en fundering.

En annan lustig notering jag gjorde var att någon form av orgasmguru i programmet påstod att en kvinnlig orgasm kan pågå i två till tre dagar. Snacka om träningsvärk. Och HUR klarar man av att a) föra en vettig diskussion b) äta c) över huvudtaget göra någonting om man ständigt har en orgasm? Ytterligare en fundering.

Förhållandet har blivit något många singlar både eftersträvar och räds. En relationsstatus som vi matat med så mycket förpliktelser, löften och ansvar att den liksom tagit över makten. Vad har hänt med chansen? Var det inte så det var tänkt: ”får jag chans på dig?” ? Att ”bli ihop” är egentligen bara att ge det hela en chans. Det innebär inte att man måste vara vid varandras sida livet ut, skaffa barn eller gifta sig på stört. Det handlar i all enkelhet om att ge det hela en chans. Någonstans längs vägen har vi blivit så skrämda av våra krossade hjärtan och brustna självförtroende att vi inte vågar chansa längre. Det är bekvämare att veta sin status, att ha makt över sin status.

Även om jag ser mig själv som en rätt så hopplös romantiker så är jag likt förbannat skräckslagen när kärleken väl står där på tröskeln och ser mig i vitögat. Fokusen på vad som egentligen är viktigt har irrat bort sig bland romantiska komedier och samvetslösa one night stands. Hur blev vi så blinda?

Jag spenderar min bakfulla eftermiddag i soffan framför The Holiday. Jag gråter mig genom halva filmen med en gurkmacka i ena handen och en kopp te i den andra och funderar när lagen om alltings jävlighet ska upphöra att gälla och kärleken ska få en defensiv design. Jag gissar på aldrig, det är det som är charmen med mänskligheten antar jag.

Har precis hittat det perfekta substitutet för blodampuller att stoppa i munnen till min zombiesplatterfilm. En blandning av blåbär och jordgubbar. Det blir en perfekt blodröd färg som man mer än gärna har i munnen. Fick lite inspiration nu. Borde verkligen jobba vidare med mitt manus… sommaren är trots allt snart här.

Så mycket saker som far omkring i mitt huvud. Som om det är en bikupa någon just skakat om rejält. Inte att jag grubblar på saker egentligen det känns mest som om mitt liv håller andan i väntan på att någon ska trycka på play igen. Olika scenarion spelas upp i mitt huvud som förslag på framtiden och jag försöker nominera de mest trovärda. Det slutar mest med att det bara blir tomt. Som att det blir så mycket olika vinklingar att de tar ut varandra och försvinner för att återigen, en stund, en timme, en dag senare återkomma och upprepas igen. Försöker hålla hårt i de få fasta punkter jag har, det jag faktiskt vet. Men vad vet jag?

I mitt huvud hörs just nu musik. Pausunderhållning i Sagan om Lou.