bakom kulisserna
Jag befinner mig i något slags vakum. Jag är inte ledsen, jag är inte glad, jag är inte hungrig, jag kan inte gråta och de slag som siktas rakt in mot hjärtat pausas någonstans halvvägs. Det är som om en mental kuliss satts upp i mitt inre i väntan på bättre förutsättningar. Det enda jag är rädd för är att någon ska trycka på play för då vet jag att all lycka, all sorg, alla tårar och alla slag kommer på en gång och hur jag ska hantera det har jag ingen aning om. Komprimerade känslor är jobbigt -fast det känner jag ju inte.
Leave a Reply