Inatt föll de näst sista fransarna. Jag har nu en kvar på varje ögonlock. Det kan tyckas ynkligt att jag efter allt så mycket jobbigare saker som hänt under den här resan ens ska bry mig. Men för varje frans som faller är jag fortfarande ett steg längre ifrån att allt ska bli som vanligt igen. Det känns som om något går sönder i mig varje gång jag tänker på hur mycket jag förlorat till den här sjukdomen.
Nu har jag gått på strålbehandlingar i 2 veckor. Varje dag får jag lägga mig på den kalla båren och under ca 10 minuters tid blickstilla se på när den obehagligt stora maskinen svänger sina enorma metallhänder runt min halvnakna kropp och surrande sänder ut farliga mängder fotoner rätt mot mig. Tydligen så farlig att en vän inte ens får vara med i rummet under tiden… och jag är i det rummet, rätt i skottläget, varje dag måndag till fredag. Kommer förmodligen både vara radioaktiv och självlysande innan detta är förbi. De enda biverkningarna jag känt av hittills är den stramande stelheten och lite lätt rodnad i huden. Innan det är klart kommer jag förmodligen även lida av ganska mycket trötthet och första gradens brännskada över halva bröstkorgen. Dock inget oöverkomligt eller ens i närheten av jobbigheten cellgifterna orsakade. Klarade jag dem klarar jag det här, utan problem.
För övrigt känner jag hur min kropp dag för dag (sånär som på tröttheten av strålningen som börjar smyga sig på) blir mer och mer återhämtad efter de tunga månaderna av giftiga behandlingar. Jag orkar gå upp för backen utanför huset utan att stanna och vila tre gånger, jag kan ta mig hem själv när jag varit hos min syster och sett film och jag orkar ta mig igenom en hel dag utan att vila middag. Det känns helt fantastiskt. Vad som inte känns helt fantastiskt är att jag verkar befinna mig i något slags limbo mellan ett för tidigt klimakterie och en återupprepad pubertet hormonmässigt sett. Blev ju av med förmågan att bli gravid under cellgiftsperioden och min kropp kämpar nu tappert för att (förhoppningsvis) få fart på den gamla bebismaskinen i mig igen vilket resulterar i att jag får värmevallninar och tonårsfinnar samt känner mig som en trotsig 14 åring i humöret. Sådär att jag nästan vill kasta huvudet bakåt och i en högljudd suck utbrista ahmen ååååh så fort någon inte gör precis som jag vill (försöker dock undvika detta). Sen finner jag det lite småläskigt att mina känslor för Joel Kinnaman när jag kikade på Johan Falk häromdagen kan liknas vid de känslor jag hade för Taylor i Hanson (ni vet sådär olyckligt pirrigt och hjärtskärande) för sissodär 12 år sedan när han och hans bröder bodde på en affisch i mitt flickrum. Inte okej. Behöver nog hångla med någon snarast innan detta övergår i någon slags privat (och hormonell) idoldyrkan. Så ber jag till högre makter att mina hormoner skall sluta göra revolt snarast så jag kan återgå till att vara en normal frusen 26-åring utan finnar och med precis lagomt och hälsosamt intresse för snyggingar på film.
Next Year,
Things are gonna change,
Gonna drink less beer
And start all over again
Gonna pull up my socks
Gonna clean my shower
Not gonna live by the clock
But get up at a decent hour
Gonna read more books
Gonna keep up with the news
Gonna learn how to cook
And spend less money on shoes
Pay my bills on time
File my mail away, everyday
Only drink the finest wine
And call my Gran every Sunday
Resolutions
Well Baby they come and go
Will I do any of these things?
The answer’s probably no
But if there’s one thing, I must do,
Despite my greatest fears
I’m gonna say to you
How I’ve felt all of these years
Next Year, Next Year, Next Year
I gonna tell you, how I feel
Well, resolutions
Baby they come and go
Will I do any of these things?
The answer’s probably no
But if there’s one thing, I must do,
Despite my greatest fears
I’m gonna say to you
How I’ve felt all of these years
Next Year, Next Year, Next Year
Jag lär mig aldrig. Varför blir jag alltid så besviken? Egentligen är jag inte förvånad. Det kanske är det som gör ont, att veta att besvikelsen ligger närmare än hoppet nu för tiden. Hur ska jag kunna sluta bygga mina vackra luftslott när de så ömt kittlar min fantasi och får mig att sova gott om natten? Inatt väljer jag förnekelsen. Väljer att vägra vända blicken bakåt och istället bara se imorgon som om allt innan inte spelar någon roll. Fast det vet jag egentligen att det gör, men just nu orkar jag inte annat än att låtsas. Snart är det över, snart gör det inte lika ont längre. Och då kommer jag kunna se tillbaka på allt som har hänt, min historia, utan att det svider i hjärtat på mig.
Inatt är jag sårbar och förvarar känslorna utanpå. Jag längtar hem till min familj. Min trygghet.
Jag vaknar 4 minuter innan klockan ska ringa. Trots sju timmars sömn känner jag med en gång att min kropp är långt ifrån utvilad och blinkar några extra gången innan jag kämpar mig upp ur den varma sängen. Har drömt om jordens undergång och hela natten känns som ett virrvarr av ångest, sorg och rädsla (tänk så verkliga drömmar kan vara). Kläder. Smink. Peruk. Frukost. Tandborstning. När jag kommer ut genom ytterdörren och andas in den friska morgonluften känns det inte lika tröttsamt längre och jag har ju trots allt fått låna en bil så jag enkelt kunde ta mig till och från sjukhuset idag. Det är nästan en rutin nu, att åka till sjukhuset. Skulle nog hitta dit med förbundna ögon vid det här laget. Undrar i mitt stilla sinne hur många gånger jag varit där det senaste halvåret, 30? 40?
Det är först när jag sätter mig i väntrummet (för övrigt fel väntrum får jag veta några minuter senare) som jag oväntat känner den där bekanta klumpen i magen börja växa. Lätt tryck över bröstet och nästan lite svårare att andas, tänker att det bara är tröttheten. Det här är ju ingen fara, har varit ensam på sjukhuset förr. Det blir inga nålar eller andra otäckheter som gör ont idag, inget att vara rädd för. 15 minuter för sent blev jag inkallad och för hundrade gången i rad ombedd att klä av mig framför en okänd människa. Återigen visa upp ärret som jag helst vill glömma. Hon ber mig även att ta av peruken (det är nu jag verkligen känner mig naken) eftersom hon ska gjuta en form av hela min överkropp som jag kan ligga i under strålbehandlingarna för att de ska bli mer exakt. Det främmande plastmaterialet är iskall mot min nakna hud när jag lägger mig ner och det stramar i den opererade armen när den tvingas ovanför mitt huvud. Det tar bara några minuter sen skickas jag till nästa väntrum. Känner hur klumpen i magen växt sig större och hur det liksom trycker bakom ögonen som om hundratals tårar bara väntar på att få komma ut. Får syn på en Året Runt tidning bredvid mig och börjar bläddra bara för att få något annat att tänka på. Henrik Dorsin vill spendera mer tid med sina barn och Darin talar ut om sin bakgrund.
En ny dörr öppnas och jag kallas in för skiktröntgen. Den stora apparaten stirrar på mig och jag stirrar tillbaks. Kläder av. Peruk av. Två nya främmande människor att blotta sig för. Det är fina människor, de berömmer ”mitt” hår och pratar om vädret. Förklarar i lättsam ton i detalj hur det hela går till för att jag inte ska bli rädd. De ritar stora svarta kryss på hela min överkropp och sätter fast små klisterlappar som kittlas, försöker ligga still. Får i förbi farten höra att dessa tuschstreck skall sitta kvar på min kropp tills strålningen är över någon gång i mitten av september. Tittar på mig själv i spegeln och får åter den där obehagliga känslan av att vara ett medicinskt experiment. Hon säger att jag alternativt kan få svarta prickar intatuerade istället -som om jag inte har nog med ärr. Den stora apparaten börjar surra och röntgar min överkropp skikt efter skikt. Tänker att jag ska fråga om jag får titta hur det ser ut sen men glömmer bort det lika fort. Nu är det klart, bara att gå hem. Den snälla sköterskan visar mig vart jag ska få mina kommande behandlingar på vägen ut. Återigen står jag ute i den friska morgonluften. Det har bara gått 45 minuter men mentalt känns det som en hel arbetsdag. Klumpen har flyttat sig upp i halsen nu och jag koncentrerar mig på de fina blommorna i rabatten bredvid mig för att inte börja gråta. Tillbaka i bilen tar jag ett djupt andetag och stirrar ut i det nästan tomma parkeringshuset med en lika ihålig känsla inuti. Alla har ju talat om för mig att jag är så stark. Det värsta är över nu, cellgifterna är avklarade. Jag trodde jag klarade vad som helst, speciellt att åka till sjukhuset ensam för ett relativt enkelt och smärtfritt besök. Jag hade fel. Jag är trött, ledsen och skör. Skadat gods. Jag behöver någon vid min sida som jag kan låtsas för att jag inte är rädd, för då kanske jag lyckas lura mig själv också. Sanningen är den att jag fortfarande är skräckslagen. Inbillade mig att den känslan skulle försvinna i och med cellgiftsbehandlingarnas slut, lika snabbt som den uppkom vid diagnosbeskedet den 24:e januari. Hur gärna jag än vill det så är det inte bra än och det kommer dröja länge innan det är det.
Вам, оставлять комментарии на русском языке: Почему вы пишете на русском языке, когда вы, очевидно, может читать мой блог на шведском? Это заставляет меня любопытно!
Efter att ha sovit relativt bra för första gången på många nätter beslutade jag mig för att spendera ytterligare en natt i systeryster och Konrads lägenhet. Efter ytterligare en (näst intill) hel dags tvtittande känner jag att förrådet är påfyllt och avslutar nu kvällen med ett avsnitt Jordan rättsläkare innan jag kryper ner i den mysiga dubbelsängen och somnar till utsikten av Liseberg och ett sovande Göteborg.
Efter en jobbig näst intill sömnlös natt åtföljd av en tung dag spenderad i soffan i fosterställning framför Modern Family med tron om att jag aldrig kommer få må bra igen släpade jag till sist min kropp ur horisontalläge, packade en övernattningsväska och påbörjade min långa färd mot busshållplatsen. Målet var Johanneberg och systerysters mysiga lägenhet med tillhörande tv och stor soffa. Efter ett bussbyte, x antal nästan-bryta-ihop-attacker, frukostshopping på Willys och ett pizzainköp på omtalade pizzeria Peperoni (ytterligare en nästan-bryta-ihop-attack av rördhet när pizzabagaren tillkännagav att han lagt på lite extra banan på min pizza) klev jag innanför dörren till den lilla fristad jag nu befinner mig i. En oerhörd lättnad att komma ifrån min lägenhet där jag legat och mått dåligt den senaste veckan. Efter pizzan (hela!) förtärts framför Cold Case ringde min älskade mor för att försöka muntra upp sitt vrak till dotter (förmodligen efter mitt totaldeppiga samtal från bussen påväg hit) och det var någonstans halvvägs in i samtalet, då allt började kännas lite bättre som det hände. Någonstans i bakgrunden i ett tvprogram hör jag de första ackorden ur Fix You (Coldplay) och tårarna fullkomligt strömmar ner för mitt kortisonsvullna ansikte. Jag är helt och fullkomligt överfull av saker som förmodligen behöver komma ut och såhär i slutet av mina behandlingar börjar jag kanske sänka garden samt långsamt lossa greppet kring instinkten som bara skriker ”överleva” och inse att jag kanske klarar mig igenom det här trots allt. Så mycket sorg, ilska och frustration som packats ner i små lådor och gömts långt bakom mitt ta-en-dag-i-tagetmantra som nu sakta löser upp sig i takt med att jag inser att det här snart är över.
Nu ska jag njuta ytterligare en stund av att ha en tv i närheten innan jag försöker mig på några timmars sömn (ligger som tidigare nämnt lite minus på den fronten sen inatt) för att sedan äta frukost på en solig balkong imorgon. Hejdå dag 7.
Jag blir snart helt och fullkomligt vansinnig på situationen i min mun. Jag har något så nasty som en svampinfektion som kan tyckas ganska harmlöst men jag kan gardera er alla att det inte är att leka med. För övrigt är det inte första gången, heller inte andra utan tredje gången jag får stå ut med denna biverkning av de sista cellgiftsdoserna. Jag tar mediciner mot detta men det tycks inte hjälpa. Det känns på ett ungefär som att vara skinflådd i hela munnen och svalget samt svullen och öm i tandkött, tunga och kinder och för att sätta en liten extra krydda på det hela kombineras det av en känsla att ha sandpapper i hela halsen. Det är fullkomligt vidrigt. Denna lilla åkomma resulterar även i att den mesta mat till både smak och konsistens blir allt annat än aptitlig och till sådana kraftiga irritationer i halsen att jag vaknar av kväljningar på natten varav en gång jag var tvungen att springa upp och spy i min papperskorg. Inte ok! Men det är ”inget farligt” och ”bara att vänta ut”. Om det inte är borta om några dagar så sköljer jag munnen med klorin.
Så. Nu har jag avreagerat mig. Det kommer förmodligen när som helst gå tillbaka och bli bra igen men jag börjar nå en övre gräns av vad jag orkar stå ut med nu. Är så hysteriskt trött på att känna mig (för mig själv) ful, äcklig och sjuk. Jag vill inte att folk ska veta att jag har en svampinfektion i munnen bara för att det låter så vidrigt men droppen som fick bägaren att rinna över har kommit och gått och nu har jag publicerat det i min blogg för hela världen att läsa. Fint.
Imorgon ska jag fan må bättre. PUNKT.
Har länge nu tänkt ta tag i detta med att sortera upp min externa hårddisk som till bredden är fylld av bilder, filmer, musik och annat spännande i både dubbla och trippla upplagor i vissa fall. Sen tidigare nämnda hade ett mindre sammanbrott och vägrade fungera i vintras har dvd-skivor införskaffats och pepp samlats inför uppstyrandet av dels denna säkerhetskopiering (har inte psyke nog att bli av med 6 års bilder) men också rensning. För vad kan vara mer fantastiskt än att allt ligger pryligt sorterat i mappar som är lätta att hitta? Det är nästan så jag får en liten inblick i Monica Gellers välorganiserade värld när jag drömmer om detta. Dock så vet de flesta som känner mig att även om jag har ett intresse för att ha allt fint och sorterat så är jag grymt dålig på att upperätthålla detta och faktiskt ha ordning. ”Tanken är god” och ”Mycket snack men lite verkstad” är uttryck som här väl skulle komma till användning vid diskuterandet av mitt ordningssinne. Har trots detta mina ljuspunkter då jag helt går loss och faktiskt mer eller mindre frenetiskt styr upp saker i min omgivning, exempelvis när jag köpte en sådan låda med 10.000 pärlor från IKEA som jag sedan sorterade i färg (det tog dagar kan jag upplysa om – och ja, jag är förmodligen en galen människa innerst inne) men det når liksom aldrig hela vägen fram. Det finns alltid ett skåp med prylar som inte hör hemma någonstans, en låda med osorterade strumpor eller en flyttkartong fylld av påbörjade men ej avslutade projekt.
Självklart lever även min externa hårddisk upp till detta Lois-fall. Insåg efter ca 30 minuters rensande att det är ett rent kaos av bilder, videoklipp, musikprojekt och andra filer. En början till någon slags ordning och organisering har liksom lett till närmare en miljard mappar med tillhörande undermappar och sorteringssystem. Önskar i detta fall att datorn var lite mer fysisk, som pärlorna från IKEA, och jag helt enkelt kunde dela in filerna i små högar på golvet runt om mig (gärna i färgordning) istället för att sitta och klicka fram och tillbaka i en hel evighet. Har nu gett upp för kvällen, kommer sitta här hela natten annars och det pirrar redan i stressnerverna över att jag tagit mig vatten över huvudet. Det vore ju bara så trist att även bränna ner denna oordning som säkerhetskopiering istället för att ha full koll på läget. Tur att jag är sjukskriven några veckor till för detta kommer ta tid…
Ps. Nu är dag 5 förbi!